hoppsan, jag fortsätter nu
När jag kunde slå ihop att få träffa min buddhistiska familj och dessutom få åka på en shamanresa till Nepal och Tibet kunde ingen hindra mig längre. Det blev många hinder på vägen, bokningar som inte ville fungera, min mormor dog, jag kraschade min bil, jag blev förvarnad att jag inte skulle överleva resan. Ailo svarade "stay cool". ha va enkelt då...
Allt detta ledde till att jag bokade, fick dödsångest och avbokade och bokade om...till sist var situationen hemma så svår, nu blev jag hotad hemma av en sjuk person, så jag fick byta lås på dörren och ta kontakt med polis.
Då bara gav jag upp. skit samma dör jag så dör jag. min längtan var större än dödsångesten.
Jag läste om den kvinnlig shamanen Fulmaya på nätet. En kvinna som hade fått kämpa enormt för att få erkännande som shaman. Hur hon fördes bort av andeväsen i flera år och kom sedan tillbaka för att bli "begravd" i flera dygn för att återfödas. Hon nekades lära av shamaner pga att hon hörde till den låga kasten och hon var flicka. Jag kände Hallo! hon har något att lära mig om att vägen inte behöver och är oftast inte lätt och speciellt inte för kvinnor. En nyfikenhet väcktes för hur hon var som person, vad kan hennes person förmedla om kampen. Hon som föregångare och någon som klarat dessa utmaningar? Jag skulle vilja få en healing av henne tänkte jag.
Sen kom dagen uppe bland molnen i Nagarkot. Ett ställe där örnar seglade förbi fönstren och Himalayas topparna syntes i gryningen. Hon var en vacker medelålders kvinna. Och jag tittade och studerade och sög i mig det jag kunde lära mig om henne. Hennes skarpa blick och självkänsla fascinerade mig, och styrkan! Jag blev säkrare för var dag som gick. Ja jag vill gå vägen, fast jag kände på mig att jag skulle komma att få offra mycket av det liv som jag kännt och trott på tidigare. Jag måste ge upp mycket för att kunna ta in mera.
Sen kom kvällen när jag bokade min healingsession. Då kom tvekan, oj vem av shamanerna skulle jag ha som healer? de var alla mycket duktiga på olika sätt. När de hade trummat och kallat på sina andar hade jag åkt med på resor som gick ut i skogar där andarna från rötterna hade rusat genom skogarna till oss, vattenandar från floder hade samlats ihop för att sugas mot oss, övre världar i guld hade besökts. De fyra shamanerna hade alla sina egna olika andehjälpare som de kallade på när de visade oss hur de jobbar. Ibland rann mina tårar när jag kände kontakten med dessa andars väsen. Av tacksamhet att de delade detta med oss och för att det var så oerhört fascinerande och vackert och vilt!
När healingen skulle börja hade jag frågor som jag kunde ställa till shamanen när hon var i trans. Den översättare jag hade med mig skulle fråga åt mig. Fulmaya bad mig slappna av och inte hindra min kropp att röra sig om den ville det. Iklädd en röd och vit dräkt med påfågelfjädrar och bjällror runt kroppen satte hon igång framför det shamanska altaret. Efter en stund började hon hoppa upp och ner där hon satt, bjällrorna ljudde högre och högre och jag kände hur även jag började hoppa i korssittande ställning på golvet. Jag frågade frågor om mina barn och min väg. Hon berättade att två personer hindrade min utveckling. Hon berättade om en död släkting till mig som inte ville jag skulle gå denna väg. Hon helade mina sjuka knän och rygg. Hon berättade om hur det skulle gå med mina barn. Hon berättade om mig och min framtid
Efter att hon kom ur transen så gjorde hon en ritual där hon avlägsnade de hinder som de personer som ville hindra att jag skulle gå vidare hade på mig. Jag kastade riskorn över axel och brände rökelse och gjorde vissa ritualer som hon visade åt mig. Till slut började hon trumma och jag befann mig igen någon annanstans. Nu hade vi hållit på så länge att de andra shamanerna kom in i rummet och de började trumma med. En kort stund senare kände jag hur något kom loss ur mig och jag såg hur en eldslåga slukade det och sessionen var över.
Jag gick ut i mörkret och blåsten och tackade i de fyra riktningar. Satte jord vid ögonbrynen och ropade ut i mörkret, jaaaaaa!
Detta e en kort version men hoppas jag kunde förmedla lite från min resa och möte med shamanerna
PS mitt möte med fadderfamiljen var underbar, ett varmt möte, som vi känt varandra hela livet
Hälsningar Lotta
j
